Jag trodde att jag inte fanns





Det där med självkänsla är en kepig sak... det går upp och ner hela tiden... men jag har altid trott att jag var själv. trott att ingen brytt sig om mig.... jag jag vara varit en del av den grå massan som ibland har fått vara med när ingen annan som dög kunde.

Jag har altid fått höra att jag är fel. att jag inte passar in. jag är för dum, för smart, för blond, för mörk, för tjock för smal, fel dialekt, pratar för fort, skrattar för mycket, gråter för mycke, pratar för tyst, pratar för högt osv... det är lätt att säga till en vuxen människa att bry dig inte... men när personen som får höra detta från att hon anländer till skolgården till dess att hon kommer hem är sex år gammal och gr i första klass... det är inte lätt att stänga ute allt, oavsett om man sitter under skolbnken och håller för öronen allt man har så hörs ropen igenom och när sparken och slagen börjar hagla då finns det lite förnuft kvar utan bara tanken att jag vill inte dö här och nu.

Fortfarande sitter detta gråtande barn i mitt inre för jag tror jag egentligen dog där. jag blev aldrig stor... jag stängde bara av till den dag då jag inte längre såg mina plågo andar... men skadan var redan gjord, hur måga dagar jag än kan hålla huvudet högt, vara stolt över mig själv och känna mig stark och modig kommer jag atid ha dagar då svagheten vinner, då gråten bränner under ytan och man tror att ingen tycker om en utan att allt bara är mask lekar...

Men där finns ni, och trots att jag är för blind för att se era handlingar när osäkerhetens svarta flor täcker mina ögon så kan jag ta mig fan läsa era skrivna ord!
Tack J.
Tack E.
Tack M som inte skrav men satt i sängen och bråkade med mig om att jag inte var värdelös

Jag vet att jag inte är värdelös... men ibland lurar man sig själv



Kommentarer
Postat av: Jessica/Mylla

Jag tror att det gäller att "börja om" i sitt tänkande... du och jag har väldigt mycket gemensamt, i mitt fal var mobbingen dock ren utfrysning, med små inslag av fysisk, och det sitter i, länge!! Skillnaden mellan dig och mig är att jag är ganska mycket äldre, och i mitt fal var det först när jag var 25 jag kunde börja lämna det som varit bakom mig och börja våga stå för vad jag tycker och tänker. Jag är fullt medveten att de som lärt känna mig de senaste åren inte direkt förstår att jag levt de första 25 åren av mitt liv tyst, blyg och väldigt försynt, men så är det.



Inget kommer att gå över av sig själv, att du börjat ta itu med saker och ting på det här viset visar att du nu är mogen nog att orka ta det steget, förvänta dig bara inte att det går fort för det gör det tyvärr inte. Jag får fortfarande bakslag då jag inte fattar hur nån kan vilja umgås med en ful jävla bitch som jag.. trots att jag ju vet, innerst inne att jag inte är den personen, den personen är andras bild av mig och har i verkligheten inte ens funnits!



Nu blev jag så där personlig igen... men jag har bestämt mig för att verkligen sluta bry mig om sånt, så länge jag inte hänger ut och riskerar att såra andra.



puss

2009-02-19 @ 17:24:44
URL: http://lillajfunderar.blogg.se/?tmp
Postat av: Erik

Det är sånt som sitter i väldigt länge och som det är svårt att komma ifrån, även om man gör det så kan det ända dyka upp stunder då känslan av hur det var då är väldigt nära. Att helt komma ifrån det är svårt. Barnet i en försvinner nog aldrig, på gott och på ont. Se hellre tillbaka på hur du var då och hur du har förändrats och se vilken positiv utveckling det har varit. Lätt att säga(skriva) svårare att göra...



Dom gånger du lurar dej själv, säg till så kan jag lura i dej massa annat!!

2009-02-20 @ 09:48:30
Postat av: Maria/Hille

Du är inte ensam.



Du har vuxna människor kring dig nu som av eget val vill känna och vill umgås med dig. Utan baktankar. Minns det när mörkret kommer krypande. Och minns att det inte är en lögn även om bagaget säger att det borde vara det.

2009-02-20 @ 13:40:17

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0