katastrofer

I'm borne again..... och man kan andvända varandra som murbräcka... lika så tar amunitionen slut kan man ju altid fejka... och göra ljud efekten själv och därigenom vinna lite tid... eller helt enkelt ha en bil med the beatels i framsätet....gissa vilken film jag precis sett....  just det  aldrles rätt
 (och du som inte gissade rätt skrolla ner och titta på omslagsbilden)
visst är det här filmen man ska äta nacho chips med guackamole till??? i annat fall är det hysteriskt kul att se minen på den stackars splatterfilms novisen när han kommer till scenen med skålen och det kollektiva smakprovet.
funderar på om man ska ha en Steve Jackson film kväll någon gång... men bara vuxna så man kan servera Blody Marys och gröna hissen och andra utdöda drinkar som försvann samtidigt som den gamla hederliga splattergenerationen... barndomsminnen... alltså splatterfilmerna... jag rörde inte en droppe sprit innan jag var arton år fylda...(ASG)
Nä skämt och sido... visst vore det underbart att sitta lagomt berusad med sina närmaste vänner och titta på splatter... kan det bli bättre?
vara allmänt omogna, spela spel som man är för "vuxen" för bland vissa. bara vara löjlig och 16 år igen... vilket också innebär att om någon ringer eller dylikt så bör man agera nyckter... för det är ju ingen som ska få reda på att man dricker...
Jag vet att det är en drös yngre läsare här och jag försöker inte glorifiera drickandet... jag vet hur det är. jag har sett alla sidor... och det är inte kul att vara sexton år och ha en kompis som har fått en snefylla och behöver hjälp... om ni nu ska dricka innan ni är tillräckligt stora att gå på krogen... tänk er för! När något går fel går det fort fel!
Det är inte kul att hitta sin vän som man kvällen innan varit ute och festat med, i en blodpöl under en bro misshandlad till oigenkänlighet!

Nog med moralpredikan och glorifiering... snacka om hora/madonna komplex...

Nu ska jag se om jag hittar en lagom skräck film som skrämmer mig... något förslag?

Detta är skrivet av en amerikanare, Jim Willis, och åsyftar på alla
dessa omplaceringshem som finns och vad som sker med dessa djur...

Han har gett alla total copyright på den så länge hans namn finns
med. Den är bara att sprida vidare, förhoppningsvis får den folk
att tänka efter...

---

Hur kunde du?

När jag var valp, underhöll jag dig med mina egenheter och fick dig
att skratta. Du kallade mig ditt barn, och oavsett antalet skor jag
tuggade sönder, och några totalförstörda kuddar, blev jag din allra
bästa vän. När än jag var dum hund, pekade du ditt finger mot mig
och frågade Hur kunde du?- men sen mjuknade du och la mig på rygg
och gosade med mig.

Det tog ett litet tag längre för mig att bli rumsren än väntat,
för du hade väldigt mycket att göra, men vi fixade det tillsammans.
Jag kommer ihåg nätterna när jag låg tätt intill dig och lyssnade
på ditt snarkande, lyssnade på ditt stadiga andetag och hemliga
drömmar, och jag tänkte att livet kan inte bli mer perfekt än så här.
Vi gick långa rundor i parkerna, åkte långa bilturer och stannade
för att äta glass (jag fick bara våfflan för glass är inte bra för
hundar sa du), jag tog långa tupplurer i solen då jag väntade
på att du skulle komma hem vid slutet av dagarna.

Stegvis började du spendera mer tid på arbetet och du satsade på din
karriär, och lade mycket tid på att leta en människovän.
Jag väntade tålmodigt, tröstade ditt brustna hjärta och förstod dina
besvikelser, klagade aldrig på dåliga beslut, jag viftade på svansen
och visade glädje då du kom hem och när du blev kär blev jag lycklig
för din skull.

Hon, numera din fru, är inte en hund-människa men trots det
välkomnade jag henne till vårt hem, visade tillit och lydde henne.
Jag var lycklig därför att du var lycklig. Sen kom människobarnen,
och jag delade din glädje och lycka. Jag var fascinerad över deras
små fingrar, hur dom luktade och jag ville ta hand om dem också.
Det var bara det att du och Hon var oroliga att jag skulle skada dem,
och jag fick spendera mesta delen av min tid bannlyst till ett annat
rum eller en hundbur. Och vad jag ville älska dem, men jag blev
fånge i kärleken.

När dom blev äldre blev jag deras vän. Dom hängde i min päls då de
försökte stå på egna ben, petade fingrar i mina ögon, undersökte
mina öron, kysste mig på nosen. Jag älskade allt som hade med dem
att göra och deras beröringar- ditt kel med mig var numera så sällsynt
- och jag skulle försvara dem med mitt liv om det så behövdes.
Jag smög ner i deras sängar om natten och lyssnade till deras oroliga
andetag och hemlig drömmar, och tillsammans väntade vi på ljudet av
din bil på uppfarten.

Det var tider då andra frågade om din hund, och du visade stolt dem
foto av mig som du bevarade i din plånbok och berättade historier om mig.
Dom senaste åren svarade du bara Ja och bytte sedan samtalsämne. Jag hade
gått från att vara Din hund till bara en hund, och du undvek alla
kostnader som hade med mig att göra.

Nu har du en ny karriärsmöjlighet i en annan stad, och du och De ska
flytta till en lägenhet där husdjur inte är välkomna. Du har tagit det
rätta beslutet för din familj, men där var tider då Jag var din
enda familj.

Jag var jätteglad över bilturen (som i början av vårt förhållande) tills
vi kom fram till djurhemmet. Det luktade hund och katt, rädsla, och
hopplöshet. Du skrev under lite papper och sa Jag vet att ni kommer att hitta
ett fint hem till henne. De skakade på huvudena och gav dig en ansträngd
blick. De förstår verkligheten att för en medelålders hund, även med
papper så är det nästan omöjligt. Du var tvungen att ansträngt rycka din
sons händer från min päls under tiden han skrek Nej pappa!!! Snälla låt
dom inte ta min hund! Och du var orolig för honom, och vilken hemsk
erfarenhet du precis gett honom angående lojalitet, vänskap och respekt
för liv! Du gav mig en hejdåklapp på huvudet, undvek mina ögon, och
artigt vägrade du ta mitt halsband och koppel med dig. Du hade en
tid att passa, och nu har jag en också.

Efter att du gått sa de snälla flickorna att Du säkert visste om att
du skulle behöva lämna bort mig för flera månader sen men att du inte
gjort några försök att hitta ett bra och mysigt hem. Dom skakade
sina huvuden och sa Hur kunde Du?

Dom är så snälla mot oss som deras upptagna scheman tillåter. Dom matar
oss, naturligtvis, men jag tappade aptiten för flera dagar sedan.
I början då någon passerade min bur, bubblade det i magen och jag tänkte
och hoppades att allt detta bara var en ond dröm och att du kommit tillbaka
för att hämta mig, eller så hoppades jag att det var NÅGON som brydde sig,
NÅGON som kunde rädda mig. När jag förstod att jag inte kunde konkurrera
med den glädje de söta valparna visade så gav jag upp och satte mig i ett
hörn och väntade.

Jag hörde fotsteg från korridoren när hon kom till mig i slutet av dagen,
och jag följde henne snällt i korridoren in i ett separat rum.
Ett obehagligt tyst och tomt rum. Hon satte mig på ett bord och smekte
mina öron, och sa till mig att jag inte behövde oroa mig. Mitt hjärta
dunkade av förväntan och spänning för vad som skulle hända, men det
var också en känsla av frihet och lätthet. Kärlekens fånge hade nu kommit
till sitt slut. Av min natur var jag orolig för henne. Jag kände igen
obehaget och tyngden hon bar, och det känner jag till, på samma vis jag
kände till alla dina obehag och ledsamhet.
Artigt och snällt band hon ett band runt mina framben samtidigt som en tår
föll längs hennes kind. Jag slickade hennes hand på samma vis som jag
brukade trösta dig för många år sedan. Vant stack hon in nålen i min åder.
När jag kände sticket och den kalla vätskan som for genom min kropp, la jag
mig tröttsamt ner, såg in i hennes vänliga ögon och mumlade: Hur kunde du?

Kanske förstod hon mitt hundspråk för hon sa jag är så ledsen. Hon
kramade mig, och förklarade snabbt att det var hennes jobb att se till
att jag kom till en bättre plats, där jag aldrig mer skulle bli ignorerad,
slagen, övergiven, eller behöva försvara mig själv- en plats med mycket
kärlek och ljus, så väldigt annorlunda än den här platsen på jorden.
Och med den sista lilla kraften jag hade, försökte jag visa henne genom
att vifta på svansen att mitt Hur kunde du? inte var riktat mot henne.
Det var du, min älskade husse, jag tänkte på. Jag glömmer dig aldrig och
kommer att vänta på dig i all framtid. Måtte alla i ditt liv fortsätta vara
så lojala mot dig som jag har varit!!!