katastrofer

Ibland blir jag ganska fundersam... eller det är jag ju jämt..
Vissa människor är jävligt bra på ett possitivt sätt och man kan ibland bli lite skrämd av deras kunskaper och "bästhet" istället för att vända sig till dem för hjälp blir jag en liten våt fläck istället som knapt vågar säga hej. jag sitter dummt nog bredvid och tänker att jag kanske lär mig genom att snappa upp samtal i vinden.
Jag blir så less på mig själv som konstant nervärderar mig, konstant fastnar tre meter ifrån och inte vågar öppna munnen. jag pratar en massa dravvell för att dölja hur nervös jag igentligen är.

Men ibland blir jag förbannad på vissa bästiga människor... Som är folk berättar för en hur man ska tycka och tänka. Som idag när min bror var och klippte sig och hanns frisör promt visste att mitt hår passade bäst med den produkten, och fixades med den metoden och borde kapas x antal dm, lockas, färgas och tunnas ut... jag bad inte om hennes råd och jag är jävligt nöjd med mitt hår som det är. hade jag villjat vara korthårig och permanentad hade jag väll gjort det och inte sparat på mitt långa tjocka hår... hon hade bara så över jävlig attityd att jag lackade ur.
Gör hon samma sak med folk i rullstol? "nu spänner du benmusklerna så här och så ställer du dig upp etc etc..."

är det något jag är nöjd med är det mitt hår, snacka skitt om det och jag blir sur

Jag är lite trött idag. Jag blir lite bitter ibland... inget illa menat.

jag får försöka bli lite mer possitiv.

Nu ska jag umgås med familjen. vem vet när jag bloggar igen.

Kram kram