katastrofer

Matten är inne på vecka två och första inlämningen lämnades in på det berömda. men jag tycker det är intressant hur man ena veckan förväntas klara av 130 sidor lära och räkna och nästa vecka knappt 60... jag är i allafall lite trött på potenser, ekvationer och aldeles för långa ord för mig att strava till och det som jag är mest less på är grafer!

Helgen tillbringade M och jag i Trollpacks nya bunker.. eh jag menar lokal. Film, spel, lajv och hantverk averkades under tre dagar med ständiga pekpinnar från the bro code. A fyllde  25 med åldersnojja och allt så jag bakade sockerkaka och R lilla charmtroll såg till at förse sig med tre stora bitar (hoppas alla fick smaka för jag hindrade honnom inte). Medan han satt där i soffan bredvid mig hade han en kommentar om kakan. "inte palt"! Jag har ingen aning om om dettta skola betracktas som en komplimang men jag gör det för han såg glad ut med smulor i hela ansiktet när han slukade bit för bit.

Jag blir mer och mer sugen att lajva men är fruktansvärt nervös. Den där jävla prestationst ångesten man går runt och släpar på hjälper inte direkt.  många kanske pratar om prestationsångest som något de får ibland inför prov, sex osv men de är nog få som får den ångest jag och vissa andra får...
När jag gör något nytt förväntar jag mig att  1 förstå konceptet och principen snabbt. 2 Bemästra konceptet och principen snabbare och 3 gå till nästa nivå snabbast.
och när jag då inser att jag inte är snabbast och bäst får jag panikångest. det räcker med att jag visualiserar ett nederlag och ångesten kommer som ett brev på posten. men varför blir det så här? det värsta som kan hända är att jag får försöka igen eller inse att jag inte är skapt för att bli... balettdansös. eller hur!
Men mitt problem grundar sig i några viktiga händelser i min barndom. Häst toka som jag är och alltid varit satt jag som ett frimärke i staketet på varje hästhage som fanns i byn. Ingen egen ponny hade jag men lilla Emil som stod hos pappas kusin var tillgänglig ibland och efter ha ridit nybörjar lektioner på magaluff på jutagårdensridskola tillbringades belönade stunder på Emils rygg. efter ett par år med hobby ridning på emil följde jag med till falköpingsridskola och lyckades få mig en plats trots köer osv.
Förstalektion var jag i nybörjargruppen med ledare och allt... men snabbt gick det och plötsligt var jag i gruppen över  de två räpor som fick dit mig bara för att skryta med att de gick sitt andra år på ridskolan och inte jag.  Helt plötsligt var jag den bättre. Det var inte längre jag som blev lämnad kvar i stallet för att de inte orkade vänta på att min lektion skulle ta slut, det var inte jag som sprang runt i stallet efter att alla åkt hem och letade efter Å&M  som sedan länge ringt hem och blivit hämtade och jag fick gå hem i regn och rusk för att mobilen var en lyxvara och telefonen på kontoret var sedan länge inlåst. Jag sa aldrig något om att jag bytte grupp har jag för mig utan de upptäckte bara en dag när de kom till ridskolan att hoppgruppen innan dom hade fått en ny ryttare... och det var jag!
Jag brände mina plågoandar på näsan, men samtidigt hade jag nu ständigt deras vakande ögon i ryggen som gjorde om minsta lilla felsteg till enorma propotioner på skolgården. tex att jag landade efter ett hinder i fel galopp och fick bryta av och byta galopp, blev till att jag beräknat helt fel och den stackars hästan hade landat så fel att vi gått omkull och det var inte säkert om hästen skulle överleva och ridläraren var ursinnig på mig och jag var aldrig mera välkommen... sådär fortgick det under ett par år innan jag helt enkelt la av med hästarna då pengarna inte räckte till för fler lektioner och min ögonsten Emil inte växt i samma takt som jag och vid 12 skildes våra vägar åt för gott, han som söt liten b-ponny och jag som växande förpubertalt monster som kom närmare 175cm för var dag som gick trots mitt krossade hjärta och böner om att krympa så jag kunde rida Emil för evigt. Men men Hästar byttes mot volleybollar och än engång var jag duktigare än vissa och blev krossad inför skolan.

Så i min värld som skapades av mobbning och terror under flera år så akompanjeras varje misslyckande med kaskader av hån från dåtidensspöken. Så genom åren har det blivit en skydds mekanism att heldre undvika nyasaker än att misslykas för tänk om någon ser hur jag våndas.

Senast det blev en extrem grej av prestationsångesten var med Barri. När vi tog hem honom till Bensbyn var han oroligt lycklig och framåt och jag blev rädd att det skulle bära av till svappavaara och folk skulle håna mig för att jag inte kunde rida min häst, så jag fick fobi för att lämna gårdsplan. Det gjordes inte bättre av horan som hetsade och hotade varje dag. Men stall änglarna gick samman och tog med mig ut, jag hade nästan en järnring runt mig och mer överbeskyddande medryttare får man leta efter, jag tror A och S frågade var tionde meter om det kändes okej eller om jag ville vända. Om de inte hade gjort detta hade jag mest troligt aldrig tagit mig ut för när ångest blir till rädsla som paralyserar en hjälper det inte att någon skriker och hotar, det bara förvärrar. Men att någon sträcker ut en hand och säger "jag hjälper dig, vi gör detta tillsammans och jag finns här hela tiden om det är något" Det bryter det mesta.

Nu stannade tankarna av och jag sitter och känner en bitter smak i munnen över ytterligare en sak som horan tog från mig. Om någon undrar över varför jag kallar henne horan och inte för C så är det för hon är en hora (säljer sex för pengar alltså!) och för att hon har förstört mitt liv och tagit min häst.

Nu ska jag gå ut och röka en bitter cigg och titta in i solen och skaka av mig denna bitterhet.

xoxo

Överallt är det vårkännslor. butikerna är överfyllda av tunna fladdrandde kläder och trots att temperaturen kryper under noll om nätterna här är de korkade modekidzen helt övertygade om att när butikerna släpper vårkläderna är det små tunna plagg som ska bäras oavsett vädret!
igår när jag väntade på bussen i sävast kl 23 på kvällen efter en plugg kväll hos R så passerade under en halvtimme minst 10 kidz i tånnårsförpackning och tjejerna var klädda i lågskor, leggings som slutade mitt på benet, kort tunn jacka som inte går att stänga och topp.. tja det ända "värmande" de hade var en sjal om halsen... det syndes på dem att de var stelfrusna och läpparna började skifta i blått. deras hackande tänder hördes trots att jag hade lurarna på mig och lyssnade på P3. Jag ställde mig självklart i gatlycktans ljus och såg oförskämt varm ut i min underbara Nikita jacka, fodrade skor, stora indiska sjal, stickade tummvantar och stora lurar som funkar som öronmuffar... de tittade på mig med hat i blicken... kanske föddes det en tanke i deras hormonstinna hjärnor att hälsa går före mode riktighet!
Själv är jag tok nöjd för jag kom idag i mina gammla jeans som jag inte kommit i på typ två år.
Pluggandet går skit. har fastnat... men men. nu ska jag bege mig hemmåt och räkna mer matte så snart matte programmet har laddat ner... nätet är skit idag så det går ytterst trögt.



Jag vill resa... någonstans. helst Japan, Irland eller tjeckien.
 Jag är less på den trångsynta gnällande svensken.
Överallt är det på hopp av folk, terror på folks bloggar och smutskastning bakom ryggen p folk utan att reda ut det utlösande faktorn som mest är missförstånd och irritations moment som inte reds ut i tid.

Kan alla bara räcka ut en hand och se folk rakt i ögonen och säga "du jag hörde om en grej och jag tror att det är ett grymt missförstånd och jag vill prata om det för jag tror att jag kanske bidrog till detta missförstånd. jag tycker du verkar okej och vill gärna lära känna dig bättre så det blir slut på allt skitsnack"
HUR JÄVLA SVÅRT ÄR DET ATT SAMTALA???
alla gapar och skriker men vem lyssnar när allt är ett jävla brus?? Vem lyssnar på den som orden skadar och som sitter ensam vid sidan med tårarna rinnandes ner för kinderna??
Hur mycket man än håller för öronen så sipprar orden in och sliter sönder ens innre och det enda botemedlet är att var dag ta en stor kopp "sket-jag-i-det"
Men jag och du ska inte behöva.
Nä nu jävlar är det dags för denna katastrof att go brumma... vem förblir ledsen av en kram?!
När jag är klar med stress studierna som är intryckta på kommande fem veckor ska jag ordna picknic och alla är välkomna som vill samtala, kramas och fika en stund med icke skrikande brus och ovänliga ord.

Tänk före du talat pucko!
Jag har själv hävt ur mig en del grodor och jag hoppas verkligen att jag har bett om ursäkt för allt ont jag skapat, men vem fan är perfekt? och sitter du och är bitter över mig, slå en signal så reder vi ut det.
Det finns vissa personer som gjort oförlåtliga saker som jag aldrig kommer att förlåta men det är så när man avsiktligt skadar mig eller min familj.  Jag är inte jesus. och inte heller är du!
Tänk på att ordet är mäktigare än svärdet och en stor kopp "sket-jag-i-det" är din sköld

XOXO

Som jag skrev för ett tag sedan fick jag en obehaglig kännsla när jag var hos en vän och sov över... det var länge sedan jag såg spöken men jag tror förmågan kommit tillbaka...
Det var partaj i lördags... tjejfest hos mig... ibland är det jätte kul att bo stort ibland inte.
Jag blir alltid lika förvånad över hur människor beter sig på fester. Att det blir grupper det kan jag köpa, men vi försökte verkligen att umgås all och satt runt vardagsrums bordet och shottade men det var defenitivt en tjej jag blev orolig över... vi var ett gäng som gick ut och rökte och tjejerna vände ryggen åt en och bjöd inte in henne i disskusionen... trots hon hade riktigt intressant inlägg... jag blir så förbannad! hela tiden ffar hon tvungen att ssäga samma sak 17 gånger innan ngon lyssnade... nä vissa av de jejerna är inte välkomna tillbaka... i mitt hem råder respekt! men men vi hade roligt iaf med singstar och twister... men när vi gick ut hände något... jag fick en kännsla som fick varje hårstrå att ställa sig upp och slog andan ur mig och jag kännde bara att jag ville gå hem. Någon i krog kön bar på något/någon som var ren ilska och det känndes som att något hemsk kunde hända om bäraren blev uppretad, den skulle få hjälp av den energi ssom den bar på och då ville inte jag vara i närheten. Och jag vet hur jag blir när jag är ute, jag blir retsam och kan nog få en ostabil energi att bli förbannad och bilder av slagsmål blixtrade i huvudet. så helt sonika gick jag hem, men jag var rädd hela vägen hem. försökte få tag i m och massa andra. så fort jag såg huset lugnade jag ner mig  och sprang upp för trappan och andades ut innanför dörren. Mitt hem känns tryggt och jag somnade lungt och harmoniskt och sov riktigt gott och vaknade inte ens när M kom hem från personalfesten.

För övrig händer inte så mycket... Maggan går på p-piller  och det har äntligen lugnat ner sig med de pilska katterna... katt flickorna är fortfarande hemlösa... Cormac ska kastreras på tisdag... jag ska vara hund, hus, kanin och marsvins vakt i helgen åt R.... Är lite orolig för att sova där igen. jag tycker R är så stark nu, hon ska lämna tillbaka "valpen" jag hoppas verkligen att hon inte ångrar sig i sista minut för jag orkar inte ta hand om båda huundarna... det är inte kul när man inte kan promenera med båda hundarna samtidigt för om man möter andra hundar dampar de loss och trissar upp varandra och man står med två demoner som hoppar, drar och gapar huvudet av sig. en gång drog de omkull mig och jag gör inte om det och jag vet att hundarna inte får den motion de behöver om jag måste gå med dem en och en.

Nä jag tycker R fattar rätt beslut... och kanske hon då får lättare att hitta djurvakt när det bara är en hund och som inte dampar loss som en besatt.

Nä nu är jag fika sugen... ska ringa C och se hur många timmar hon behöver på sig för att ta sig ut genom dörren.

Just det, nu har jag äntligen fått reda på att jag får läsa matteB och naturB på komvux... ska bara nu återigen vänta ett tag... på att få höra av läraren/lärarna... hatar att vänta


Puss och kram