katastrofer

Lagom gör jag mig redo för att sätta mig och filosofera över dagens händelser och funderingar, slår mig ner framför datorn, loggar in och alla noga utänkta formuleringar försvinner med att Maggan märker att jag har kommit in. Hon sätter sig ca en decimeter från mitt öra och börjar jama. efter fem minuters kjel ger hon sig och går och äter och alla mina funderingar är bort blåsta... lika bar att skriva om Maggan (eller Lady Morgana der Katze som vi döpt henne till... internt skämt =D ) då hon ändå upptar mina sinnen.... Jävla katt!

 Alla som känner mig vet att jag har katt, den första och onekligen den mest betydelsefulla katten är Cormac men honnom får jag berätta mer om vid annat tillfälle då hans och min historia är aldeles för lång för ikväll, han sitter brevid här och vaktar hans och Maggans kattungar.

Maggan var en olycka... hon var inte planerad, hon var inte ens påtänkt när hon dök upp. ett telefon samtal mellan två vänner och en fråga till mig "vill du ha en helvit katt som hatar hundar? om inte avlivas hon till veckan!"
Vad svarar man??? sen jag var liten har jag drömt om en helvit katt och där var hon.... "JA!!! Avliva henne inte! Jag tar henne!" (trodde någon att jag skulle säga nej?)
så nästa dag kastade jag mig på bussen till underbara R (som farit hem till S i Sikfors och hämtat Maggan och Maggans dotter Liten som skulle få sitt hem hos R) väl där levererade jag lite mat och kattsand åt Liten och fick nästan kasta in Maggan i transportburen och springa till sista bussen.
Hon var så snäll, under hela resan låg hon i buren och tittade på mig, lät mig klappa henne och hon nosade nyfiket på mina fingrar. endast vi hastiga rörelser från bussen klagade hon.
Det roliga med när maggan klagar är att det inte riktigt låter som andra katter... det är lite högre och ja... Maggan är döv så tänk hur döva människor pratar... så jamar Maggan.
Väl hemkommen var det inga större problem, visst hon och Cormac slogs ibland, kjelades ibland osv men så är det med katter och tillslut resulterade det i kärlek mellan de två... och 9 veckor senare 4 små kattungar... (som nu bla försöker äta upp datormusen, klättra upp ur ett par vandringskängor, riva ut mina trosor ur dess förvaring och tvättar Cormacs morrhår)

Maggan är av naturen lite klantig... hon har vält det mesta i vårat hem, tagit sig in på de flesta ställen osv... vi slutar aldrig förvåna oss.Hon jagar sin svans... hon jagar det mesta som går att jaga och de första veckorna hos oss fick vi bara ta i henne med våra fötter... hon kom fram till oss, strök sig mot våra ben och fötter, spann och gosade men så fort vi närmade oss med händerna slank hon undan. tur att det har ändrats!
Nu kan man göra det mesta med henne, men hon var inte glad när hon fick ett bad...

Första tiden med Maggan ägnades åt att lära känna henne och försöka utröna om hon verkligen var döv... hon har trotts allt ett grönt och ett blått öga så hon borde iaf genetiskt inte vara döv från födseln....
Vid ett tillfälle smög jag upp bakom henne med en stor kastrull och en trä slev.... ett, två, tre... KABLAM! Cormac som låg på andra sidan rummet for upp som skjuten ur en kanon och försvann som ett gult streck till andra änden av lägenheten. Maggan följde honnom med blicken och när han paserade mig fick hon syn på kastrullen och mig, skuttade glatt upp och undrade om det var matdags... dumma döva katt... meaou!?
saker vi gjort bakom ryggen på Maggan är oändliga... klappat händer, skrikit allt vi orkat, slagit på saker... och utlöst överfalls alarm... till ingen nytta... hon är döv... men hon känner, minsta vibbration i golvet och hon kommer så vill man henne något får man stampa i golvet eller helt enkelt vinka tills hon uppfattar en. För jävlar va sur man kan bli om man blir skrämd av en dum ägare som inte tänker sig för utan petar henne på ryggen när hon en inte ser.... Ondare blick får man leta efter!
Nä nu ska jag och katterna krypa i säng tror jag. så mycket som jag svamlat idag borde ni nog vara less på mig.
Och jag lovar! bloggen kommer inte bara handla om mina katter... men har man inget i huvudet kommer det komma historier om katterna... för de har jag många.

Puss och godnatt