Nu är det natt

Lånar


Och jag kan inte sova. R dotter L kom och knackade på när jag precis skrivit klart förra inlägget och undrade om jag ville komma och dippa grönsaker med dem och titta på tv.
Just det för er som inte vet... Jag bor just nu hos R under jakten på en egen lägenhet med min smbo M.
Som jag skrev tidigare skulle jag försöka redogöra för de kattastrofer som let fram till nu under mina funderingar över livet....

Här kommer den första: Jag börjar första klass och livet förrändras, helt plötsligt var jag inte som dom andra... jag var inte en av dom... jag var en dag drömmare  som levde mer i fantasins värld än normalt... jag vet inte om det var så det började eller om det var så det slutade... Från att ha varit en bland dom andra blev jag uthängd... jag var inte välkommen i deras lekar. Det var okej så länge min älskade bror fanns i närheten han var två år äldre och satte sig mot det som var fel... jag flöt med och dränktes när han inte var där.

Allt var fel på mig... jag var för blond, för tjock, pratade för fort, för korkad, för lat, för duktig, för fel! Jag var inte som dom i denna lilla inavlade västgötska by... Min mamma kom från Stockholm och var inte dagmamma, städerska, butikkassörska eller mattant... vi åkte på skidsemester i alperna, de åkte till mallis. Vi hade ett stort hus med stor tomt precis i utkanten av byn, de hadde 1,5 plans villor i mitten av byn.

Under perioder av min skolgång har jag varit helt ensam, under kortare perioder hade jag någon enstaka vän men de försvann alltid... både de som vände sig mot mig och blev upptagna av de populära, de som bara flöt bort och de vars relationer jag varnvårdade då jag inte visste hur man hade vänner... jag visste ju bara en sak... vänner kommer och sen går dom till "fienden" och berättar alla hemligheter som man berättat och "de" fick ännumera bränsle på sitt bål.

Det är fel och säga att min ensamhet är "deras" fel... men i grund och botten är det så.... jag lärde mig inte som liten och ung vad vänner var, hur man fick dem, hur man var med dem, hur man vårdade dem och hur man "behöll" dem... Jag visste inte... och framför allt var jag rädd! Ett bränt barn skyr elden.
Jag var desperat efter uppmärksamhet... SE MIG! HÖR MIG! RÖR VID MIG! BEKRÄFTA MIN EXISTENS!
De som tog mig till sig är jag evigt tacksam... och även om jag var en liten punk groupie som lärde mig massa dumt var det 100 gånger bättre än att långsamt förtvina till ingen ting. Jag var blåhårig, jag var över sminkad, jag var uppslukad av PUNK och jävulskap... men jag var!  I fylla på folköl och kir stuttsade jag runt i en rosa värld av punk och var lycklig som ett fån för en stund. pojkar kom och pojkar gick, men vad gjorde det... jag var sedd! men det gjorde nått... för hemma i det grå rummet grät jag dagen efter, grät jag när pojke... vad han nu hette ringde och gjorde slut. Jag var inte hel... jag hade hittat en mask jag kunde dra på mig för att överleva ett litet tag till.

Nä nu är det verkligen natt för mig... om jag kan somna

Mobbade barn med atomatvapen är ett bra namn... synd bara att jag inte gillar deras musik

Kommentarer
Postat av: Erik

Atomvapen, det ger inte riktigt samma känsla som en fin rottingpinne. Atomvapen går på tok för fort... säger bara:ohanterbara mängder trubbigt våld!

2009-01-09 @ 07:31:57
Postat av: Malena

Det är precis så jag känt att det varit, men aldrig riktigt kunnat sätta ord på det. Riktigt bra skrivet!



Kramar från din vän i sthlm

2009-01-09 @ 13:00:34
URL: http://snoflinganiunderlandet.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0